Home
Poems: My Own
Poems: By others
Poems: Classical
Poems: International
Music & Songs
Stories & Myths
Links to Poetry
FAQ
Contact
Submit a Poem!
The latest

~ Historical & Classical Poetry ~

If you know of an English translation that I could post here,
or if you could even do a translation of your own, please mail me!

The following translation is by courtesy of Google...
To read the Swedish original, go here.

The last Warrior

The night sparkles Arnas flash light;
sitting on the rock tip fighter Allen,
the mighty sword at his side.
A new time will come. His times pass away,
His strength is broken, his head is gray.
We would he WAIT UPON longer?

From steep mountain, he looks defiant
the steep precipice down the rapids;
of longing turns his blood.
In the wave of dust seem to be ghosts,
from the depths voices exhorting attendees:
hail to the man who may be of Odin!

From the monastery steps distant bells,
and fighter shuddered; - from the depths of the song
a song which pleased him more.
It talked about fighting feat and hope.
But thunder been suggested, and the song shut up,
and stood up warrior and jams:

"Not yet, however, live
the old gods,
and Thor on the trolley
go thundering -
härskarn in heaven
ever, if also
no sacrifice
of earth's sons
was lit for him.

And thou, Odin,
asahövdinge,
time you are!
Even in life
none succeeded
you defeat;
and when death
you wanted to force,
you pulled the male
the good sword
and carved deep
the sources of life,
so that the soul
defiant and happy
with gushing blood
flew to the altitude.

However, you live;
and many "thousands
fighters, the ones you,
Valfader, chosen
the smoldering battlefields;
you collected
and in your
golden hall
joyful banquet.

There dress
every morning
of flashing steel;
breaking and fighting
upon Odin's courtyard,
it is their peace.
Then the ride home
the heaped tables.
Shield maiden bestows
the roaring of mead;
the poet takes up
the powerful vocals.
About Of old
and fight sports
his poems; - heroes
listen with delight
and dismissed me
Hard upon his shield
so that the roar
through the eternal
realms of night.

Then, the gods!
I'm too old
the new doctrine
the penalty Christ -
would not go to heaven,
to other gods
and St. Peter,
I do not know.

I was baptized
Rodan in blood
enemies of the proposed
and despise
to sanctify the waters.

Past are
my comrades
all now.
Solo I:
and the last,
yes the last one,
only one left
of my friends
want no more
with me wont gatherings.

Then, the gods,
this sword:
now it's heavy
in the old man's hands.
You know, I have not
approached very
blood or life.

Not so, that combatant
would die ignominious
on the soft bed,
which they come,
the black men
UTI monk hoods,
and the din
bring down the body
flame in fines,
where no high,
no bautasten
shall be upon His Dust
that they may see it;
the next people,
walker and say:
where he rests
of the old days.

Therefore, Valfader,
take me to you! -
In Valhalla
still stands
leave a room
for the last battle "- -

The night sparkles Arnas flash light.
On the rock tip sits champion Allen,
his mighty sword at his side.
A new time will come. His times pass away,
His strength is broken, his hairs are gray.
We would he WAIT UPON longer?

From steep mountain, he defiantly looks
the steep precipice down the rapids;
of longing turns him blood.
From the depths seem exhorting votes go.
He plunges from cliff in depth Brå - -
Blessed the man who may be of Odin!

Erik Gustaf Geijer (1783-1847), Swedish writer, composer, and historian
 

Original: Den sidste kämpen

I natten tindrar blixtarnas sken;
på klippans spets sitter kämpen allen,
det väldiga svärd vid sin sida.
En ny tid kommer. Hans tider förgå,
hans styrka är bruten, hans hjässa är grå.
Vi skulle han längre förbida?

Från branta fjället han trotsig ser
i stupande forsens avgrund ner;
av längtan tänds honom bloden.
I vågens damm tyckas vålnader stå,
ur djupet röster manande gå:
hell den, som får vara hos Oden!

Ur klostret steg fjärran klockornas klang,
och kämpen ryste; - ur djupet det sang
en sång, som mer honom glädde.
Den talte om kämpabragd och hopp.
Men åskan slog gällt, och sången slöt opp,
och upp stod kämpen och kvädde:

"Ännu dock leva
de gamla gudar,
och Tor på vagnen
dånande åker -
härskarn i himlen
evigt; om också
intet offer
av jordrikets söner
åt honom tändes.

Och du, Oden,
asahövdinge,
gången är du!
Ännu i livet
ingen förmåtte
dig besegra;
och då döden
dig ville tvinga,
drog du manligt
det goda svärdet
och ristade djupt
upp livets källor,
så att själen
trotsig och glad
med forsande blodet
flög åt höjden.

Dock, du lever;
och mång' tusende
kämpar, dem du,
Valfader, valt
å rykande slagfält,
till dig samlats
och i dina
gyllene salar
glada gästa.

Där de kläda sig
varje morgon
i blixtrande stål;
att huggas och slåss
uppå Odens gård,
det är deras ro.
Sen rida de hem
till rågat bord.
Sköldmö skänker
det brusande mjöd;
skalden tar opp
den mäktiga sång.
Om fordomtima
och kämpaidrott
kväder han; - hjältarna
lyssna med fröjd
och bifall slå
uppå skölden hård
så att det dånar
genom den eviga
nattens riken.

Sen, I gudar!
Jag är för gammal
för nya läran
om vite Kristus -
vill ej till himlen,
till andra gudar
och sankt Peter,
som jag ej känner.

Döpter är jag
i rödan blod
av fiender slagna
och föraktar
att helgas av vatten.

Gångne äro
stallbröder mina
alla hädan.
Ensam är jag;
och den siste,
ja den siste,
ende lämnade
av mina vänner
vill ej mer
med mig pläga samkväm.

Sen, I gudar,
detta svärdet:
nu är det tungt
i den gamles händer.
I veten, jag har ej
mycket aktat
blod eller livet.

Bort det, att kämpen
skulle dö nesligt
på mjuka bädden,
dit de komma,
de svarte män
uti munkekåpor,
och med olåt
nedlägga kroppen
i lågan mull,
där ingen hög,
ingen bautasten
skall stå uppå hans stoft,
att de må se den,
de kommande folk,
och vandraren säga:
där vilar han
av de gamla dagar.

Därför, Valfader,
tag mig till dig! -
I Valhalla
ännu står
ledigt ett rum
för den siste kämpen" - -

I natten tindrar blixtarnas sken.
På klippans spets sitter kämpen allen,
sitt väldiga svärd vid sin sida.
En ny tid kommer. Hans tider förgå,
hans styrka är bruten, hans hår äro grå.
Vi skulle han längre förbida?

Från branta fjället han trotsigt ser
i stupande forsens avgrund ner;
av längtan tänds honom bloden.
Ur djupet tycks manande röster gå.
Han störtar från klippan i djupet brå - -
 

Home ] Up ]